Privat: WWW.FLINTBERG.COM

Jag har nu lyckats, med Bennies hjälp, installera Wordpress för stiftelsen. För den här domänen (www.flintberg.com) har jag inte lyckats än, på egen hand. Jag tror jag får be den kära Bennie hjälpa mig. Jag lyckas installera filerna på servern, ändra configfilen, men kan inte komma vidare efter första sidan i registreringen trots att jag har en databas. Hannah gjorde nog rätt som valde one.com, det var smidigt som attan. Känner att loopia börjar bli dyrt, men de är bra på att hantera domäner och unika i att ett konto betalar för alla domäner. Bra!

Annars är alltså planen att levla upp mitt bloggande och nu när jag ska starta företag igen vill jag ha en hemsida som också är en egen blogg, jag vill ju skriva mer och oftare, särskilt nu när jag börjar komma i kontakt med lite större bloggare och har blivit lite bekant med en av sveriges största, så känns det dumt att inte försöka göra något lite mer seriöst av skrivandet.


Ta hand om er alla därute.

Puh! Hela kvällen igår handlade i princip bara om att försöka få den förbaskade wordpressen att fungera. Så snart jag lärt mig mer så ska jag installera även för www.flintberg.com, men just nu är det faktiskt Stiftelsen som får allt fokus. Hannah sliter med sin sida också och fixar och trixar. Det är inte helt enkelt, jag har varit borta från html-kodande liiiite för länge.

Imorgon fyller hon år, fröken H, och blir stolta 20. Vi kommer få massor av gäster så jag misstänker att vi kommer att städa och feja större delen av dagen för att det ska vara fint. Jag var uppe halv sju som vanligt och lille Elmo ville väldigt gärna ut och kissa. Nu har jag fått i mig två koppar kaffe och slängt i en maskin tvätt i källaren.

Mina veckor på jobbet ser bra ut, extremt intensiva men jag börjar få ett tydligt grepp på många spännande processer och känner att jag har hittat min profil ganska väl. Jag har också växt en hel del i min roll som projektledare och känner mig mer och mer bekväm i rollen. Tur det, nu när jag ska göra dragningar för EU-ministrar och vara lärare på KY-utbildning. Det är ett spännande liv man lever.

Snart är det höst och då ska man förnya sig. Jag och Hannah sliter våra små grå för att få ordning på hur wordpress fungerar. Jag har testat gratisversionen på nätet och den är tusen gånger bättre än blogg.se på att skriva och hantera texter. Så jag försöker fixa till en wordpress både för mig själv och för Hannah.

I övrigt får ni ursäkta de usla uppdateringarna - jag borde verkligen försöka bli bättre på att skriva - det borde bli lite varje dag, men eftersom varje ledig tid på morgonen nu är jobbtid och jag är lite för slut i huvudet efter jobbet för att kunna vara kreativ. Det har blivit en tuffare start än jag trodde men jag ser också att jag gör otrolig nytta och jag har redan blivit starkare i min ledarroll och lärt mig mycket.

Jag måste bara skicka en guldstjärna till min älskade Hannah som har lagat fantastisk mat åt mig när jag kommit från jobbet både igår och idag. MUMS!!!

Snart fyller hon 20, ni glömmer väl inte att gratta henne på söndag!? Då blir hon glad! Hon älskar ALLA former av presenter! :)

...brukar jag inte önska mig något särskilt alls faktiskt. Förra året jobbade jag 14 timmar på min födelsedag och somnade i en 90-säng på en folkhögskola nånstans utanför Falkenberg en halvtimme efter jag slutat jobba vid elvatiden.

Så blir det inte i år. Jag fyller år en tisdag och mig veterligen ska jag inte vara bortrest. Men jag har för ovanlighetens skull hittat saker jag faktiskt önskar mig, som jag skulle vilja ha.

1) En kockkniv. Och då menar jag inte ikea eller åhlens utan en riktig. Något seriöst, som man har i en liten ask nästan och som bara är min och lite fin sådär. En riktigt fin kniv helt enkelt, som inte blir slö efter tre tomater och en biff. Och som är lite allround, t.ex. den här: http://www.eventkock.se/?artnr=Big+Chef+Lingstr%F6m

2) Ett manligt förkläde för matlagning, gärna med lite amerikanskt stuk, som funkar vid grillen. Inget rosa.

3) Assassins Creed II till Playstation 3.

4) Tiger Woods PGA Tour 10 till Playstation 3.

5) Treeman och Tree kins till wood elves armén som ska byggas upp (Warhammer Fantasy Battle).

6) Och så Peter Englunds bok "Tystnadens historia".

Köp nu inte samma, bara och det går bra att överraska mig också.... Typ nummer 6 är en sån jag kan råka få tre av annars (jag låtsas här att jag överöses med presenter högt och lågt för att verka populär, snart kommer en videoblogg om hur jag färgat håret också asså!)

...är direkt relaterat till den inverterade mängden sömn man fått under natten. 8 timmars sömn ger inget behov av kaffe. 7 timmar ger en kopp. 5-6 timmar ger två koppar och mindre än fem timmar ger tre koppar eller mer kaffe för att komma igång.

Tur att jag gillar kaffe!

Idag ska jag jobba med.... dokumentation. Inte så sexigt, men ibland nödvändigt. Och sen blir det nog dags för en tripp till banken och fixa med konton och autogiron och annat lustigt. Och så ska vi tydligen leta upp en klänning till Hannah också har jag hört. :P

Vi skulle som sagt ha sommarfest. Nu blev det inte på balkongen (sommaren är för kall) och det blev stekning av burgare, inte grillning (det skulle ta för lång tid). Och så blev det ingen mixer till vår fina köksmaskin från Bosch. För de går inte att få tag i. Vi var väl på en två-tre butiker och jag ringde ytterligare lika många. I nån slags iver att inte ha en miljon grejor i form av elektrisk köksutrustning tyckte både jag och Hannah att vi skulle hellre ha en mixer som hörde till maskinen. Lätt att fixa. Icke nick.

Efter alla butiker så köpte vi till slut en maskin som kostat 445, nersatt till 349 och rabatterad till 200 för att det saknas tre centimeter av en plastbit längst ner, längst bak. Ett fynd, tänkte jag och högg den direkt - festen var ju dagen därpå. Hannah var inte lika nöjd och muttrade något om att säljaren i butiken säkert fick löneförhöjning av chefen nu när han sålt den där gamla mixern.

Men den bevisade sig faktiskt. Det gick utmärkt att göra såväl strawberry daiquiri som lakritsshots i den. Den mördade turkisk peppar och halvfryst frukt lika lätt (mixa aldrig helfryst frukt i en vanlig hemmamixer, då ska ni ha de dyra, bra, varianterna). Så jag får säga att redan nu, när jag sitter här på morgonen med min jordgubbsmelonananas-smoothie, känner jag att den varit värd pengarna. Min nya frukostmeny börjar ta form. Fruktsmoothie och en kopp riktigt gott kaffe. Mums!

...jag spenderade min sista vecka med att vara bröllopskoordinator, och det gick verkligen vägen - ett riktigt lyckat bröllop när min Hannahs mamma äntligen fick sin Ilkka. Läs mer på Evas blogg här. Nu är jag åter i jobbtagen och planerar en gigantisk konferens som ska gå av stapeln imorgon, fredag på Chalmers konferens.

Om bara en kort stund ska jag åka och träffa en av föreläsarna, som ska prata om elevperspektivet - att vara elev och entreprenör. Så det här korta inlägget får vara början på efter-semestern-bloggandet. Mer kommer såklart senare!

Ha det gott!

Vi hade fantastiskt roligt på Liseberg igår, trots att jag aldrig sett så mycket folk där! Tack till Fredelina som förgyllde vår dag! (jfr Brangelina) ;-)

Men trots det kan jag inte låta bli att skriva en saga, en spökhistoria, en skräckhistoria, om den mörka sidan av Liseberg, bara för att jag och Fredrik i en kö började spåna loss om hur lycklig lisebergskaninen måste vara åt alla dessa lyckliga barn. :-) I lite bröderna Grimm-stuk



I ett glitter av lönecheckar köade tusentals för den vackra nöjesparken. Med guldpass och årskort fick man vara speciell, lite grann närmre Lisebergskaninens hjärta, och en särskild kö att gå in i. Parken var fullare än någon av dem sett någonsin i sina liv. Men in gick de, genom guldpassporten.

Väl inne stod köerna inte tio, inte tjugo utan minst fyrtio meter för de magiska ordensarmbanden som sa: "Du får vara med i lyckans land, du får åka karusellerna". Barnen tindrade och Lisebergskaninens tjänare rullade vagnar med ballonger, läsk, godis och kanindiadem fram och tillbaka för att sälja så mycket som möjligt.

Förtjusta skrik från luften där Balderåkarna for fram, kanonens resenärer upp och ner och Flume-ridens 35-åriga historia gav flest skrik av alla. Chokladhjulen snurrade och snurrade. Tjugo som spelar, en femma var, hundra kronor till kaninen och två centerrullar med en tia i inköp till lilla pojken som vann.

Överfyllda matplatser, grisiga och trånga, med folk som snabbt vill trycka ner en bit innan de ska ut i lyckans land igen. Fort, fort ska det gå. Och överallt rusar unga, grönklädda pager och tjänare och hjälper, skrattar, ordnar. På träningen får de lära sig att alltid le, att alltid vara glada, det ingår  i arbetsbeskrivningen. Han hade träffat marknadschefen på ett säljmöte en gång, som berättat detta. Alltid le. Kundträning, bemötandeträning, hantering av arga kunder. Ingen får bli arg. Ingen får tycka parken är dålig. Alla måste älska Kaninen.

Och han är överallt. Blommor som kaniner, kaninglassar, kaninskålar, kaninballonger, kaninmjukisar, kaniner. Rosa och grön, glada och lyckliga färger. Och han är lycklig och han måste vara lycklig för han är lyckan. Men var är den riktiga Kaninen? Kanske känner Hattkonungen och Krinolindrottningen honom, där de kommer med sina tre meters ben, kanske vet de var han är?

Eller någon av de små gröna vasallerna. Vissa är förmer, vissa har vita skjortor och busineskjolar eller kostymbyxor. De syns inte ofta, kommer fram ur någon av de hemliga dörrarna, och talar med de andra, ger instruktioner från Kaninen om saker som inte gjorts rätt, saker som måste göras bättre. Fler skratt, mer lycka.

Var är Kaninen? Kan man se honom från tornet? Kan man se honom från Balder? Nej, ingenstans syns kaninen till. En kanintjuv jagas av en kaninpolis och en vanlig polis. Hela dagen springer de genom parken. Man måste ha med en människopolis nu. Det behövde man inte förr. Men sen kom ungdomsgäng in och misshandlade kaninklädda, som inte kunde försvara sig i dräkterna. Nu måste man ha någon utan dräkt med, som kan kalla på hjälp från människorna.

Kaninen såg detta. Och Kaninen var inte glad. För Kaninen finns.

Inte dockorna, inte de kostymklädda, inte ballongerna. De är alla bara symboler för den verkliga. Herren av Liseberg. Kaninen. Han är rosa och grön och har tjock päls. Men han är verklig, inte en dräkt. Han sitter där, och när parken stänger vid tio, och mörkret faller över Liseberg med bara neonlamporna och cirkuslamporna kvar, och den stora SKF-loggan, då kommer de fram. Då öppnas luckor och hemliga dörrar som inte personalen känner till - utom några få, de Utvalda.

Då, vid midnatt, kommer gnomerna upp. Gnomerna först, bruna i hyn som läder, och med elaka grin som vättarna, men med kloka hjärnor. De skruvar och fixar med alla maskiner. Byter ut kristallerna och slår på osynlighetsfälten så ingen ska se dem. Kristallerna som fångar skratten, som fångar lyckan och glädjen. De skördar, varje natt skördar de. Ett tusen fyra hundra arton kristaller finns det, stora och små. Bara Balder har nittiotre. I skottkärror och i säckar bär de ner kristallerna genom luckorna. Kontrollerar också så att människorna inte gjort några fel.

Det är gnomerna som tjänar Kaninen nu. Det var dvärgarna förr. Det var dvärgarna som byggde Lisebergsbanan, Flume-ride. Men de var inte ense. Efter bråket om bygget av Rainbow, och hur mycket älvaguld Kaninen skulle betala, gick det inte att komma överens. Och Hrodgar av dvärgarna och Kaninen satt nätterna igenom i förhandling. Men Lycka kan inte kompromissas med, sa kaninen, bolmande på sin tjocka cigarr. Och lycka kan köpas för pengar, sa Hrodgar, lycka har sitt pris.

Så kontraktet bröts, och dvärgarna tog betalt i blod. Och Kaninen såg till att Rainbow aldrig mer fick användas, och nu är det en park, med en staty av Kaninen istället. Och så började gnomernas era. Och de byggde Balder, större och mäktigare än Lisebergsbanan, av trä och inte av stål, för att visa den nya tiden.

Och därnere väntar Kaninen på kristallerna. Gnomernas Gabrodok väntar där på sina anställda. Effektivt räknar och fördelar, mäter upp mängden lycka och skratt i varje kristall. Noterar i sin bok. Tjugonionde juli - Flume-ride, 28 kristaller. 21.000 åkare. Lycka, 319gram, skratt 618 gram (skratten är tyngre än lyckopartiklarna). Det var illa. Under ett kilo skördat. Det brukar alltid vara över ett kilo med så många besökare. Femhundra gram per tio tusen besökare. Ett tjugondels gram per besökare per attraktion är det minsta man kan förvänta sig av de stora attraktionerna.

Något var fel och han börjar titta på inspelningarna. Där var det. Där, han hade en förklaring. Ett tekniskt fel som gjort att den var avstängd en timme. Han fick be ingenjörerna titta en gång till, så han kunde vara säker på att det inte upprepades. Kaninen skulle inte bli glad, men kanske fortfarande le. Så länge han log var det ingen fara. Kaninen log inte när hans tjänare i kanindräkt blev misshandlad, den där gången. De som gjort det har inte hörts av. Kaninen har väst åt dem, och då är lyckan över. När Kaninen inte är glad på dig, då är lyckan slut. Alltid slut. Ingen lycka. Ingen glädje. De som slog kaninen gråter varje dag, hopplöshetens blöta täcke vrider sig över dem om dagarna och ingenting är roligt. Ingenting spelar någon roll och ingenting är värt att hoppas på. Ingenting. Och på natten, mardrömmarna om kaniner som äter dig levande. Varje natt är du en maskros på ett fält med tusen kaniner. Den enda maskrosen. Och på morgnen - är allt lika meningslöst som igår.

Du vill inte bli ovän med Kaninen. Ta på dig ditt diadem, ta din ballong, och var lycklig, så att lyckans Herre, Herren av Liseberg, får sina kristaller, sin föda. Han äter lyckan, han äter skratten. Och tömmer kristallerna så att de kan användas igen. Hela natten äter han medan gnomerna sätter i nästa uppsättning. Så att nästa dag kan börja och alla glada kan stå i kö för att dyrka Kaninen i sitt nöjestempel, allt medan han sover och vilar.

Vår förening höjde hyran förra året för att se till att klara ekonomin bra. Gott så. Sen sjönk räntan och det blev ett väldans överskott, men styrelsen beslöt hålla hyran på den nya, högre nivån för att få en starkare ekonomi. Absolut i sin ordning.

Men ibland sparar man på onödiga saker. Jag blev invald i styrelsen på förra årsmötet och på vårt första ordinarie styrelsemöte frågade jag varför man inte hade städning. Vi städar själva i de två trapportna föreningen har. Det innebär att våra grannar på andra sidan huset städar var tolfte vecka, och vi städar var sjätte vecka, då vi även ska klippa gräset.

Jag kan tycka att det där med roterande schema är okej, under två förutsättningar.
1. Alla gör det de ska
2. Man roterar med så många personer att man inte behöver göra det alltför ofta.

En fyra-sex städningar per år hade man väl kunnat tycka var lagom, men med sex lägenheter innebär det att man var sjätte vecka ska städa trapphuset med totalt fyra våningar + källare, samt våttorka och klippa gräset. Och av de sex är det en lägenhet där båda jobbar utomlands och bara är hemma nån helg i stöten. Alltså är vi fem som ska göra det.

Och gräset, när jag klippte det igår, för det var vår vecka, var inte klippt sen veckan innan vi städade sist (då klippte jag inte, eftersom det var helt nyklippt). Vi har en handdriven gräsklippare av billigaste modell och det saknas verktyg för att klippa kanterna. Men det gjorde inte så mycket, för när gräset, klövern, tistlarna och maskrosorna var plockade hade gräsklipparen i det närmaste gett upp. Gräset var så långt att det snurrade sig kring axlarna på klipparen och till slut stod den still.

I tre timmar klippte jag gräset. Fem gånger fick jag köra på det långa gräset och tre på det som var lite kortare för att bladen skulle ta. Totalt är ytan max 50 kvm.

Som sagt, irritationen var stor. Jag kollade i journalen i källaren när det städats. Veckan efter vi städade sist var sista gången någon städade. Och gräsklippningen var två veckor innan. Första städningen på fem veckor och första klippningen på sju.

Då håller det inte längre att säga att "det blir för dyrt" att anlita städfirma och "de tar inte jobbet seriöst och så blir det dåligt gjort". Jag kommer i alla fall inte klippa gräset mer, mitt knä har inte gjort så ont på många månader. Inte sedan lajvet förra sommaren när jag fick avbryta allt spel har jag haft så ont. Jag satt helt paralyserad hela resten av dagen trots rejält med smärtstillande.

Argumentet att det blir för dyrt kan man ju diskutera. Om det bara är två personer som sköter städningen blir det dryga timmar för dessa två. Vi har lampor som gått för över en månad sen och vi har fortfarande fel namn på postboxarna. Man kanske skulle titta på att ha en vaktis som går här och fixar en stund och någon som kommer och städar rejält varannan vecka på sommaren och varje vecka på vintern.

Gissa om ämnet ska upp på nästa styrelsemöte.

Så har vi varit iväg och campat ihop med Hannahs föräldrar. Både jag och Hannah var slitna när vi kom hem igår, och idag har vi varit sega och slöa. Hannah vaknade och kände sig krasslig och mitt knä pajade igår (dock inte på grund av campingen, det kommer en separat post om bostadsrättsföreningar och gräsklippning snart).

Så idag har vi legat halvpall i soffan, ätit hämtmat, spelat Oblivion och tagit det lugnt.

Campingen då? Jo, den var spännande. Jag har aldrig campat förr. Sällskapet var skoj och i övrigt var det som jag förväntat mig. Men de mer erfarna (alla de andra tre) tyckte det var en riktig skitcamping med små platser, dålig service och en förfärlig massa ungar som skrek och höll på att köra ner folk med inlines, cyklar och sparkcyklar. Men själva campandet var mysigt, även om jag tror jag skulle dubblat nöjet med en husvagn. Ett litet hem som var ens eget, inte nåt hyrt. Och med alla saker man vill ha nära sig. Och lugnet - för även på en camping med 2000 personer går alla och låtsas lite som att ingen annan är där, att man är för sig själv. Det är en oskriven campinglag, man låter folk vara ifred. Och det är mysigt. Man har en liten värld, oftast i naturnära omgivningar, och bestämmer själv vart man ska. Jag tror Hannahs föräldrar åkte till Småland efter de varit med oss på Skrea strand.

Lite biten blev man - även om just denna camping var en besvikelse. Falkenberg som stad är dock en fin liten historia, och kyrkan mitt i stan är så vacker, så vacker.

Men nu är vi hemma och helt slut. :)

Ibland blir jag riktigt upprörd. Som när jag läser kommentarerna till den här artikeln i Aftonbladet. Jag har skrivit om den förr, angående att elever i Malmö har fått ge sina lärare betyg.

KAkula, lärare i Halmstad, skriver: "Samtidigt är betygsättning, precis som pentastars säger, något som underminerar vår auktoritet. Lärare ska ha fullständiga befogenheter att själva bestämma över viktiga beslut. Precis som att läkares diagnoser inte ifrågasätts."

Pentastars har gett upp och ska snart bli lärare i Kina istället och skriver: "Att låta eleverna betygsätta lärarna tar bort en del av den auktoritet som läraren måste ha för att kunna leda en klass. Förhållandet mellan lärare och elev ska inte vara en jämlik relation utan som en relation i arbetslivet, en person är chef och är den som ska leda och motivera gruppen mot det gemensamma målet. Det krävs att man upprätthåller den relationen för annars blir det pannkaka."

Reuter är 39 år och har en ännu tydligare och rakare linje i sin kommentar: "Att låta omogna och okunniga individer betygsätta mogna och kunniga individer är en befängd id'e."

Om man är lärare och anser att eleverna bör vara passiva som patienter på ett sjukhus, att de är omogna och okunniga och behöver en chef som kan bestämma vad de ska göra, då är man inte lämplig som lärare. Om jag någon gång startar en skola får ingen av de tre ovanstående jobb, det kan jag lova alla elever.

Vilken total idiotförklaring av eleverna! Skäms på er!

Att vara lärare och pedagog innebär att man har ett ansvar. Man lever i en relation med sina elever och ska hjälpa och guida dem framåt. Ja, man behöver vara tydlig i sitt ledarskap och ja, ibland behöver man vara väldigt rak, och beordra en viss uppgift. Men inte alltid, ibland vill man engagera eleverna och delta i en gemensam process, där man har olika roller, men där alla tar eget ansvar. Vi vill inte skapa 1800-tals industriarbetare som bara kan göra det vi lärt dem genom korvstoppning. Vårt utbildningssystem har kommit längre än så. Vi vill skapa tänkande, kreativa människor som får lära sig i sin egen takt. Och hur små resurser vi än må ha, måste vår vision ändå vara densamma.

Och oavsett HUR du lär ut som lärare, om du inte är beredd att låta dina kunder/elever bedöma dig, varför är du då lärare? Facket rasar, tänk om elevernas omdöme blir lönegrundande. Bra, säger jag! Tänk om bra lärare fick bättre betalt och sämre lärare fick sämre betalt?

Om du inte är beredd att åtminstone försöka utvecklas som pedagog och lärare, vad är du för slags lärare? Om du inte brinner för att lära in, varför ska du lära ut? Om du inte tycker att dina elever borde få ha synpunkter på hur du kan bli bättre på att hjälpa dem, borde du vara lärare då?

Jag ryser varje gång det här ämnet kommer på tal och är glad att vissa ska flytta till Kina...

http://hannahcharlotte.blogg.se

Vi är på samma plats och hon har mycket finare bilder, och ungefär samma upplevelser. Lite lättja, jag vet. :)